Brittiskt elände II: The Firm (2009)

Med The Firm leverar Nick Love en inblick i den brittiska huligan/casualkulturen under 80-talets början, en värld som han själv är nära förtrogen med och tidigare skildrat i The Football Factory (2004). I filmen, som löst bygger på The firm från 1988, följer vi tonårige Doms (Calum McNab) väg in i huliganlivet och hans nästan komiska dyrkan av den lokala firmaledaren Bex (Paul Andersson). Dom stiger i aktning i takt med att han deltar i fler av firmans våldsamma uppgörelser med andra grupper, men när den personliga konflikten mellan Bex och rivalfirmans boss Yeti trappas upp blir han varse om att det inte är helt enkelt att dra sig ur när han väl gett sig in i leken. Detta utspelas mot en ruffig miljö med brittiska tegelradhus, gräsliga kläder och ännu gräsligare frisyrer – hur trogen filmen sedan förhåller sig gentemot det tidiga 80-talet får de som var med när det begavs avgöra. Dialogen är annars på en så bred dialekt/sociolekt att det ibland är svårt att hänga med utan text.

Då jag uppskattat Nick Loves tidigare filmer The Football Factory och Outlaw (2007) tänkte jag att det inte skulle skada att frossa i ännu mer brittisk socialrealism, men mina förväntningar var inte särskilt höga. Och visst, The Firm är en tidvis rätt så seg film och flera av dess teman känns igen från liknande filmer. I fråga om betyg är det nog en typisk trea – sevärd förvisso men förvänta er inget mästerverk.

Brittiskt elände: Fish Tank

I denna film med den något kryptiska titeln Fish Tank från 2009 följer Andrea Arnold den brittiska traditionen av hårdkokt köksbänksrealism. Eländet syftar alltså här på filmens tema och inte dess kvalitet, tvärtom. Glöm Den hemlighetsfulla trädgården, eftermiddagste och idyller à la Morden i Midsummer, det här är sunkiga hyreskaserner (s.k. Council houses), rökande 9-åringar och grov arbetarklassdialekt för hela slanten. Femtonåriga Mia (Katie Jarvis) är vad man skulle kunna kalla en chavette med sin allmänt kaxiga framtoning och slackerkläder, och handlingen kretsar väl i mångt och mycket kring hennes bekymmer med skolan, hennes realtion till den socialt missanpassade modern (som i många avseenden tycks vara omognare och mer oansvarstagande än dottern) och dennes nye pojkvän, den halvskumme irländaren Connor. Samtidigt drömmer hon om att slå igenom som streetdansare.

Så mycket mer har jag inte säga om handlingen, men filmen är helt klart sevärd om man liksom mig är svag för brittisk film, oavsett om det nu rör sig om tjusiga kostymdramer eller som i det här fallet dess antites – skräpig socialrealism. Det är väl kanske anglofilen i mig som kittlas av den skräckblandade förtjusningen som väcks av dessa eländesskildringar, inte vet jag.

Creation

Lagom till 150-årsjubileet av Charles Darwins omstörtande verk Om arternas uppkomst  kom filmen Creation med Paul Bettany i rollen som den store vetenskapsmannen. För manuset står för övrigt John Collee, som tidigare har skrivit manus till Master and Commander – tveklöst en av de mest trovärdiga och skickligast gjorda historiska filmerna som filmats hittills (där Bettany f.ö. också gjorde en liknande roll som den fiktive Dr. Maturin). Creation kanske inte är lika dramatisk, men inte desto mindre en vansinnigt snyggt gjord film på samma nivå som den förra.

 

Handlingen kretsar dels kring Darwins spända förhållande till sin fromt troende hustru Emma (spelad av Bettanys riktiga fru Jennifer Connely), dels hans speciellt ömsinta relation till dottern Annie samt hans kamp mot de kroniska psykiska och fysiska besvär som han ansattea av genom större delen av livet, en kamp som knappast underlättades av favoritdotterns tragiska död vid 10 års ålder och striden kring hans glödhett kontroversiella evolutionsteori. Det är en psykiskt bräcklig men samtidigt ganska ungdomlig Charles Darwin som Bettany gestaltar, inte den dystre tomtefarsliknande figur som vi annars kanske främst förknippar med honom utan den 50-årige familjefadern Darwin som precis står på tröskeln till sitt stora vetenskapliga genombrott (och därmed personliga fördärv). Vi får även ta del av återblickar till Darwins tidigare karriär, bland annat hans deltagande i expeditionen till Eldslandet där två unga ”vildar” fångades in för att uppfostras i England samt hans arbete med orangutangen Jenny. Toby Jones gör för övrigt en stentuff tolkning av den bitske ateisten Thomas Huxley (”Darwins bulldog”) som dyker upp i ett par scener (däremot undrar jag om Huxley verkligen var dvärg?).

Creation är på det hela taget en mycket sevärd och vacker film, helt klart en av de bättre historiska filmer jag sett på mycket länge, och den påkostade rekvisitan är naturligtvis ett plus för oss som är intresserade av historiska kläder och annan realia.

Välkomna…

…ska ni vara till mitt nya projekt Verklighetsflyktingen, som är tänkt som en i huvudsak filmorienterad blogg där jag skriver kortfattat och lättsamt om mina senaste filmupplevelser. Förvänta er alltså inga tunga analyser eller filmteoretiska diskussioner, utan mer halvspontana och personliga intryck från min sida. Eventuellt bjuds det också på en del litteratur och annat kulturellt och okulturellt tidsfördriv.